KRÖNIKA Sälj statliga bolag, låna och bygg höghastighetsjärnvägar

KRÖNIKA Tror statsmakterna på framtiden? Tydligen inte. Trafikverket fuskar bort tanken med höghastighetståg genom att i sitt förslag till nationell plan för infrastrukturen 2018 – 2029 sänka högsta hastighet från 320 till 250 km/h på de tänkta banorna, förorda etappvis utbyggnad och acceptera årlig anslagsfinansiering. Sverigeförhandlingen har en helt annan syn på saken.

Gösta Löfström

Anslagsfinansiering skapar konkurrens med andra angelägna infrastrukturprojekt, skapar en evighetslång utbyggnad som inte får full effekt förrän om kanske i bästa fall 40 år. Vill man att människor ska åka tåg eller vill man inte? Vill man avlasta dagens underhållseftersatta banor eller vill man inte?

Investeringar kan betalas på längre tid

När det svenska järnvägsnätet byggdes ut i slutet av 1800-talet trodde man på framtiden. Järnvägsbyggena sågs som en investering och projekten lånefinansierades för att de skulle förverkligas så snabbt som möjligt. Lånefinansiering betydde att investeringarna, som skulle göra nytta i minst 100 år, betalades tillbaka under längre tid. Och visst bidrog de till ett verkligt samhällsbygge.

I liknande banor har man förvisso tänkt även i våra dagar. Se bara på Öresundsbron som stod klar 1 juli år 2000. Över den passerade nyligen den 100 miljonte bilen. Brons ägare Øresundsbro Konsortiet räknar med att mångmiljardinvesteringen kommer att vara återbetald om ytterligare 17 år, alltså 2034.

Men statsmakterna ser tydligen inte höghastighetsbanor som en investering för framtiden, trots att höghastighetståg Stockholm – Göteborg och Stockholm – Malmö kommer att avsevärt förkorta restider i landet, locka människor från såväl väg som flyg och därtill inte minst kommer att frigöra nuvarande till trängsel fyllda stambanor för utökad regional trafik och godstrafik. Hur som helst kommer det på de viktigaste sträckorna att krävas fyra spår i framtiden för att alla fjärr-, regional- och godståg ska få plats.

Sverigeförhandlingens förslag, som lades fram i somras, förordar i huvudsak lånefinansiering från Riksgälden för en skyndsam utbyggnad i ett sammanhang så att få banorna är klara till 2035, om mindre än 20 år. Det anses att en etappvis utbyggnad, som Trafikverket nu föreslår, ger full samhällsnytta först en bra bit in på 2060-talet, om 40 – 50 år!

Realisera statliga tillgångar

Låt mig lansera en ganska osvensk idé: Varför inte kombinera lånefinansiering med realiserat kapital från statens egna tillgångar. Svenska staten äger enligt uppgifter från i somras 48 bolag med ett uppskattat sammanlagt marknadsvärde om 510 miljarder kronor. Dubbelt så mycket som kostnaden för hela höghastighetsprojektet! Visst vore det en investering att sälja av större delen av de statliga företagen för att placera pengarna i en infrastruktur som verkligen kommer att medverka till fortsatt samhällsbygge. Särskilt i ljuset av att dessa statliga bolag enbart under förra året gjorde en samlad förlust på 4,7 miljarder kronor. Värdet på bolagen har dock sedan 2015 enligt beräkningar ökat med 80 miljarder. Kanske vore det rätt tid nu att realisera en stor del av tillgångarna.

Det finns inga rimliga skäl att staten ska driva företag, särskilt inte på redan väl fungerande marknader. Visst kan det finnas motiv för att ha viss verksamhet i statlig ägo, men 48 bolag, som dessutom sammantaget blöder? Både företagen och staten skulle säkert må bättre av ägarbyten.

Sannolikt kommer generationer om 30, 40 och 50 år och ännu längre fram tacka oss för en helhjärtad satsning på höghastighetstågen. Precis som vi inte skulle velat vara utan dagens stambanor.

GÖSTA LÖFSTRÖM